Frihet
Tystnad. Du tittar dig omkring. Ingen följeslagare, men chipmonkens avlägsna släkting klättrar snabbt upp i trädet. Du känner dig med ens obekväm. Vem ska du prata med? Vilka regler ska du följa? Helt plötsligt slår det dig. Du är fri.
Frihet kan utan tvekan definieras olika. För mig den här sommaren har det varit lediga stunder. På första lägret var vi lediga en dag i veckan och på det andra jobbade vi två veckor och var lediga två dagar. Har hunnit med lite olika ställen att besöka. Bland annat Copake Falls, ett vattenfall i Massachusetts, som var himla mysigt och vackert, men svinkallt. Har hunnit med New York City ett par gånger, Middletown och DC. Här följer en sammanfattning.
Jackie, hennes bror och jag bytte ut Middletown Mall mot Manhattan Mall, men tyckte att det inte skiljde dig så mycket, förutom att det kanske inte är läge att klä på sig de fulaste kläderna du hittar, leka catwalk och ta kort. Inte heller att klämma in sig i en miniatyrbil? Vi började vår lediga dag (11 pm) med en lång promenad och kom tillslut fram till den lokala hårdrocksbaren "Dad's change of pace" där vi träffade Port Jervis lokalbefolkning, dvs DJ Saul och några rednecks. Gjorde min debut som poolspelare och var riktigt talanglös. Vi fick för oss att det var en dålig idé att spendera pengar på att sova (vi sov ju ändå aldrig annars), så vi tog en taxi till Dunkin Donuts drive in och köpte tidig frukost och hann precis med 4 (am) tåget till stan (New York). Energin var slut och min donut mosad (efter att ha sparat den i min väska som jag använt som huvudkudde) och vi begav oss till Central Park för en tupplur. Ett par timmar senare var vi på srång och tack vare Jackie's bror som kunde New York utan och innan fick vi se allt turistigt. Edd (bror) var en aning trött och sov sig igenom stan och alla bilder.
Efter att ha arbetat 2 veckor på Camp Anne fick vi långledigt. Nästan 3 hela dagar och vi bestämde oss för en roadtrip till Washington DC. Juan-Carlos (Ecuador) hyrde en liten bil (en jättestor Chrysler, kunde nästan stå raklång i den), bokade hotellet, packade lots of junkfood och Bardha (Kosovo), Bernarda (Slovenien) och mig och off we went. Flera timmar senare hittade vi till vårt lyxhotell President Inn, sneaky som vi är hade vi bokat ett tvåbäddsrum, men klämde ihop oss och kom undan riktigt billigt. Vi hade underbart trevligt, åt, shoppade, turistade och underhölls av Juans vånda när han upptäckte att han tappat nyckeln till bilen (som vi hittat..) När vi ändå var i the hood åkte vi förbi Philadelphia som jag älskade! Bernarda och jag satt i baksätet med höga förhoppningar om felåkningar och äventyr, men vi blev bara lite borttappade och när vi väl hade bestämt oss för att fråga någon om rätt väg till Target, var de enda personerna vi såg ett gång grabbar utanför ett fängelse. Vi åkte förbi dem... Väl hemma igen träffade vi det andra gänget som varit och kikat på Niagarafallet. Väckte tydligen också vår Camp Director som flög ut och skällde på oss att vi hade pratat.
Jag älskar verkligen det USA jag har upplevt (med vissa undantag). Lika mycket som jag älskar lightprodukterna och non-fat smöret älskar jag amerikanernas charmerande ytlighet. Deras öppenhet och engagemang. Jag älskar de som står upp mot patriotismen och de som säger sanningen. En kvinna förklarade myndigt att det enda man kunde göra i Port Jervis var "drink, die and get buried". Jag älskar Taxichaufförernas vänlighet och de äventyr de drar dig med på. Efter en ledig dag tog jag och några av tjejerna en taxi från the Mall till Campet (McAlister). Taxichauffören bredde ut sig över båda framsätena (för många Poptarts skulle jag tro..och antagligen för lite eller ingen motion) och var väldigt intresserade av vilka vi var, vart vi var ifrån och hur övriga världen faktiskt såg ut. Det visade sig att Skills, som han kallades, var en skicklig barber och att han hade en "bullit in his butt". Han hade blivit skjuten i rumpan och hade kulan kvar efter en uppgörelse, alldeles nära vårt camp (sekunderna innan sa han att det var dött i vår by Huguenot, kan ju tolkas olika..). För att citera Skills "here we take care of our business ourselves, without the police", men polisen fick vi träffa bara ett ögonblick senare när Skills var så inne i vår diskussion att han glömde stanna vid en stopskylt i Port Jervis. Vi flickor blev livrädda och gjorde vårt bästa för att se oskyldiga ut, vilken vi också var. Polisen var ytterst hjälpsam och tillsist kom vi hela tillbaka till lägret. På gruppkortet nedan ser ni mig, Helen, Nicole, Skills och Winnie (och hans keps på Gangsta Girl)
