fai

Du har lämnat Broadway, Fifth Avenue och säkerheten bakom dig. Dina vänner är långt härifrån. Din mobil är visserligen laddad, men tom på pengar. Du har klarat dig förut och du kommer att göra det igen. Förhoppningsvis. Du har lärt dig att förlita dig på din känsla och sunda förnuft. Livet utanför summer camps är en osäker värld för en en chipmonk, speciellt i den här stan. Men hur ska det gå för dig? Blunda. Fokusera. Det finns bara one way to go.  

Det finns bara one way; my way! Jag funkar inte på tomgång och behöver nödvändigtvis inte ett mål, men jag gillar att vara på väg. Flera timmars planlöst promenerade på New Yorks oändliga gator gav mig tid att fundera. Och visst gick jag vilse ibland (och tänk nu för guds skull inte "ge flickebarnet en karta" för dem kan jag ändå inte tyda), men på något sätt hittade jag tillbaka eller kom av en slump på rätt väg igen. Känslan av att stå i en korsning, hårt trafikerad av bilar, trucks, cyklister, människor från världens alla hörn gjorde mig lycklig, trots att den röda gubben visade sig ovanligt länge. Världen är full av möjligheter och olika vägar att gå. Lite av den amerikanska attityden verkade just i den stunden ha fastnat och egotänkandet stod i topp när jag stolt tänkte att liksom skyskraporna här, finns det ingen gräns för hur långt jag kan nå. Den enda som kan påverka min framgång i livet är jag. Och än så länge är jag bara barnet och har redan hunnit med Barcelona, Nawanghin, Ragunda, Upstate New York, för att inte tala om allt som händer i Sverige. Framtiden kan ta mig var som helst i världen, för jag vet att jag kommer att göra det bästa av det och gå in helhjärtat för vad som än väntar. El Paso, here I come!

Jag tror inte att jag kan förklara i ord vad sommarens jobb har gett mig. Givetvis har jag än en gång formats, mognat och fått nya erfarenheter och kunskaper från de utmaningar jag utsatts för. Jag har fått en ny syn på andra, världen och som vanligt mig själv. Men kom igen, det där är gammalt! Dagen innan barnen kom till lägret hade vi ett litet Icecream party, med BBQ, slideshow från den gångna veckan och tal från högsta chefen...

"Vad är det dyrbaraste ni skulle låna ut"? Chefen tittar strängt på oss. "Min mobil" säger någon "Min bil" säger en annan och tillägger tyst att den är redo för skroten. "Föräldrarna till de barn ni kommer att ta hand om i sommar lånar ut sina barn till er. Vissa en vecka, andra hela sommaren." Tystnad. "De lämnar sina barn i era händer, barn är dyrbara". Chill, chill maan! 1 sekund, 2 sekunder, 3 sekunder, nu borde ångestattacken komma.

Erkänner att jag aldrig har jobbat så hårt för så lite pengar och fått så mycket ut av det. Jag går (nästan) alltid in till 100 procent för det jag gör och sådant jag åtar mig att göra. Men att verkligen jobba skiten ur mig, sova mindre än någonsin och alltid satt någon (några) annan framför mig själv. Under sådana omständigheter är två månader förbannat lång tid. I efterhand kan jag med säkerhet säga att det dyrbaraste jag skulle kunna och faktiskt har lånat ut är min tid, min tröst, min kärlek, min respekt, mitt tålamod, mina städkunskaper, mitt leende, mina sidehugs, mitt förtroende, min ängslan, min omvårdnad, ja listan kan göras lång. Jag har tveklöst givit alla mina barn/campers (och andras campers) hela mig. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter creds, smicker eller att förstora mitt självförtroende, men att inte få någon direkt uppskattning är hårt under dessa arbetsförhållandena. Under möten kunde min cabinleader säga vad vi som team gjorde dåligt, men aldrig vad vi gjorde bra. Hon sträckte sig till att, min tredje dag på Camp Anne säga "Erika, I have no problems with you". Värmande! Sista dagen sa dock en av mina nya co-counselors något som jag uppskattade otroligt mycket, ett slags bevis på att sommarens slit var värt något. När jag sedan sitter i Bryant Park för att plocka upp mina medhavda bananer hittar jag en kort (tillsammans med Reeses jordnötsgodisar) från min cabinleader i min väska. Där hade hon skrivit allt jag behövde höra för att känna mig nöjd.

Det bästa med sommaren är att jag har gett mina campers en bra semester, avlastat deras familjer i två veckor eller sett till att campersen slipper sina grouphomes och lärt Julian knyta sina skor. (Till Julians pappa: Thank you from the bottom of my heart tillbaka, it was a rent nöje!)

Tystnad. Du tittar dig omkring. Ingen följeslagare, men chipmonkens avlägsna släkting klättrar snabbt upp i trädet. Du känner dig med ens obekväm. Vem ska du prata med? Vilka regler ska du följa? Helt plötsligt slår det dig. Du är fri.

Frihet kan utan tvekan definieras olika. För mig den här sommaren har det varit lediga stunder. På första lägret var vi lediga en dag i veckan och på det andra jobbade vi två veckor och var lediga två dagar. Har hunnit med lite olika ställen att besöka. Bland annat Copake Falls, ett vattenfall i Massachusetts, som var himla mysigt och vackert, men svinkallt. Har hunnit med New York City ett par gånger, Middletown och DC. Här följer en sammanfattning.

Jackie, hennes bror och jag bytte ut Middletown Mall mot Manhattan Mall, men tyckte att det inte skiljde dig så mycket, förutom att det kanske inte är läge att klä på sig de fulaste kläderna du hittar, leka catwalk och ta kort. Inte heller att klämma in sig i en miniatyrbil? Vi började vår lediga dag (11 pm) med en lång promenad och kom tillslut fram till den lokala hårdrocksbaren "Dad's change of pace" där vi träffade Port Jervis lokalbefolkning, dvs DJ Saul och några rednecks. Gjorde min debut som poolspelare och var riktigt talanglös. Vi fick för oss att det var en dålig idé att spendera pengar på att sova (vi sov ju ändå aldrig annars), så vi tog en taxi till Dunkin Donuts drive in och köpte tidig frukost och hann precis med 4 (am) tåget till stan (New York). Energin var slut och min donut mosad (efter att ha sparat den i min väska som jag använt som huvudkudde) och vi begav oss till Central Park för en tupplur. Ett par timmar senare var vi på srång och tack vare Jackie's bror som kunde New York utan och innan fick vi se allt turistigt. Edd (bror) var en aning trött och sov sig igenom stan och alla bilder.

Efter att ha arbetat 2 veckor på Camp Anne fick vi långledigt. Nästan 3 hela dagar och vi bestämde oss för en roadtrip till Washington DC. Juan-Carlos (Ecuador) hyrde en liten bil (en jättestor Chrysler, kunde nästan stå raklång i den), bokade hotellet, packade lots of junkfood och Bardha (Kosovo), Bernarda (Slovenien) och mig och off we went. Flera timmar senare hittade vi till vårt lyxhotell President Inn, sneaky som vi är hade vi bokat ett tvåbäddsrum, men klämde ihop oss och kom undan riktigt billigt. Vi hade underbart trevligt, åt, shoppade, turistade och underhölls av Juans vånda när han upptäckte att han tappat nyckeln till bilen (som vi hittat..) När vi ändå var i the hood åkte vi förbi Philadelphia som jag älskade! Bernarda och jag satt i baksätet med höga förhoppningar om felåkningar och äventyr, men vi blev bara lite borttappade och när vi väl hade bestämt oss för att fråga någon om rätt väg till Target, var de enda personerna vi såg ett gång grabbar utanför ett fängelse. Vi åkte förbi dem... Väl hemma igen träffade vi det andra gänget som varit och kikat på Niagarafallet. Väckte tydligen också vår Camp Director som flög ut och skällde på oss att vi hade pratat.

Jag älskar verkligen det USA jag har upplevt (med vissa undantag). Lika mycket som jag älskar lightprodukterna och non-fat smöret älskar jag amerikanernas charmerande ytlighet. Deras öppenhet och engagemang. Jag älskar de som står upp mot patriotismen och de som säger sanningen. En kvinna förklarade myndigt att det enda man kunde göra i Port Jervis var "drink, die and get buried". Jag älskar Taxichaufförernas vänlighet och de äventyr de drar dig med på. Efter en ledig dag tog jag och några av tjejerna en taxi från the Mall till Campet (McAlister). Taxichauffören bredde ut sig över båda framsätena (för många Poptarts skulle jag tro..och antagligen för lite eller ingen motion) och var väldigt intresserade av vilka vi var, vart vi var ifrån och hur övriga världen faktiskt såg ut. Det visade sig att Skills, som han kallades, var en skicklig barber och att han hade en "bullit in his butt". Han hade blivit skjuten i rumpan och hade kulan kvar efter en uppgörelse, alldeles nära vårt camp (sekunderna innan sa han att det var dött i vår by Huguenot, kan ju tolkas olika..). För att citera Skills "here we take care of our business ourselves, without the police", men polisen fick vi träffa bara ett ögonblick senare när Skills var så inne i vår diskussion att han glömde stanna vid en stopskylt i Port Jervis. Vi flickor blev livrädda och gjorde vårt bästa för att se oskyldiga ut, vilken vi också var. Polisen var ytterst hjälpsam och tillsist kom vi hela tillbaka till lägret. På gruppkortet nedan ser ni mig, Helen, Nicole, Skills och Winnie (och hans keps på Gangsta Girl)

Du får en spark i magen. Sängen skakar. oljud skär i dina öron. Du vänder dig om, kisar. Två enorma ögon stirrar otåligt på dig. Ingen chipmonk, ens med anabola, kan utföra det där. Du nyper dig i armen, tyvärr gör det ganska ont och du förstår att det här inte är en mardröm. Det är din vardag.

Att komma tillbaka till Camp Anne var nervöst och konstigt, med tanke på att det inte fanns några campers när jag åkte därifrån. Men de tre veckorna jag spenderade var himla roliga och mycket lugnare än McAlister. Inte att det var slappare, bara ett lugnare tempo, mycket for att mina campers var äldre och vi inte tvingades följa schemat slaviskt. Dagen började med att stiga upp kl. 7.00, göra mig i ordning, 7.30 väckte vi våra campers, tänder borstades, blöjor byttes, sängar bäddades, kläder kläddes på och kl. 8.00 stod vi i Meds.kön för de många mediciner många campers fick. Frukost som ofta bestod av flingor i olika former, färger och sötma. De som var på OD (on duty) på kvällen städade stugan medan andra counselors smetade in campersarna i sunscreen. Aktivitetstiderna var mellan 10 och 12 samt 15 och 17, däremellan åt vi lunch och vilade på resthour (när även personalen hade en timmes rast, ja tack!!). Aktiviteterna var schemalagda, men mer som rekommendationer då vissa campers nöjde sig med att spela basket dagens alla timmar i två veckor. Vi kunde välja mellan Arts&Crafts, Music, Sprot, Nature, Lake (båttur på vår sjö) och Pool. Efter dinner hade vi en relaxstund innan vi kl 19 samlades för kvällsaktiviteten, som varierade men alltid innehöll dans. Jag hann med Valentines Day, Wacky Olympics, Pyjama Party, Skattjakt, Sjörövarkväll osv. Kl 20 stod vi i kön för meds igen, för att sedan gå till vår cabin där vi duschade våra campers, tänder borstades och pyjamas kläddes på. Var jag på OD skulle jag hjälpa campersen med toa besök eller hålla dem uppe (campern under mig vaknade vanligtvis kl 4 på morgonen och stirrade storögt på mig, vilket inte var så kul att vakna till, nöp andra campers och ville ha upp oss?)

Varje kväll serverades OD food i Dining Hall, vilket varierade mellan godis (mängder), glass (olika sorter, strössel, kola- och chokladsåser och annan topping), pizza, ostbricka (lyxost, kex och frukt), cookies (hembakta M&M kakor, Peanutbutter cookies och de obligatoriska Oreos, självklart ett antal mjuka kakor och Brownies också), chicken, Indian food osv. När som helst kunde vi också äta rester, käka Poptarts, frukt eller vad vi kunde hitta i de 6 kylskåp som fanns för personalens förfogande. Maten som serverades var bra, i alla fall med tanke på att den serverades till över 250 personer. Måltiderna var uppdelade i två pass, vissa campers åt puré men de flesta åt chopped food. Så innan jag kunde äta fick jag finfördela en hamburgare till lagom stora partiklar. Jag fick se till att min ena camper åt lugnt och inte för mycket, medan min andra åt väldigt lite och långsamt. Sen kunde jag kasta i mig lite mat.

Vi hade flera underbara campers, min första session bestod av medelålders män (mentalt handikappade) som var helt fantastiska!! En av dem tog rollen som chefsassistent i vår stuga, var med på möten (höll i dem) och gav oss extra OD om vi gjorde något fel. En annan höll koll på och hjälpte mig med min andra camper som ofta vägrade göra saker. En camper sa "Erika, you can't go home. I will miss you. Stay here, you can't leave me with the idiots!". Som sagt var allt normalt och ingen blev förvånad över något. Nakna campers som springer fram och tillbaka, campers som välkomnar dig med en slick på kinden och drar dig i håret, någon som vrålar ?SHOOOUUT? högt och tydligt. Som jag nämnt har det varit svårt att få tillräckligt med sömn, under den lediga tiden åt vi och umgicks, vilket var viktigt för att inte förlora förståndet. Det var också svårt att sova till alla ljud, snarkningar, rapar och fisar.

Lämnade lägret med blandade känslor och en ?superman? cowboyhatt, yee-haa! Camp Anne har varit en galen värld (bokstavligt talat), det onormala har varit normalt och jag är osäker på om det är riskfritt att släppa ut mig i civilisationen igen. Ska göra ett tappert försök, men det kommer att vara svårt att förmedla och berätta om hur jag har haft det i sommar. För det returners (counselors som varit där förut) berättade innan alla campers kom skrämde mig rejält, men nu skrattar jag bara!

Nagot surrar. Din nasa rinner. Din hals gor ont. Det kanns som ditt huvud ar pavag att explodera. Du har inte haft en god natts somn eller sovmorgon pa 6 veckor. Du har jobbat och rest i 14 timmar idag. Piece of cake nar du vanligtvis ar schemalagt 22 timmar per dygn. Du har tagit farval av dina homies, varav vissa du aldrig mer kommer att traffa. Du har jagat Cheyanne runt camp. Du har fallt manga tarar. Atit sockerkaka till frukost pa ditt halsolager. Du har blivit besviken pa din forra chef och blivit bjuden pa restaurang av din nya chef. Du har varit i New York City. Du har kommit tillbaka till platsen allt borjade.

Har inte riktigt tid (eller ork) att beskriva kanslan av att vara har mer ingaende an sahar. Kanske boring och bittert, men sant. Lamnade imorse Camp McAlister for att avsluta min assigment pa Camp Anne. Min gamla chef sa knappt tack for mitt harda jobb (slet verkligen hardare an de andra fran mitt camp pa grannlagret), tog bussen till the city for att byta ut barnen for nasta session, jobbade verkligen in i det sista! Hangde nagra timmar pa Grand Central Station, andra gangen i stan pa en vecka. Akte dit i mandags (efter en somnlos natt) tog en tupplur i Central Park och upplevde New York City! I looove it! Nog om det, ni maste uppleva det sjalva. Tillbaka till dagen, har alltsa varit i ca 5 veckor pa ett annat lager, jobbat galet mycket, fightats med giant porcupines, chipmonks, grodor och barn. Nu ar jag tillbaka pa Camp Anne, dar allt borjade! Skont att bo i en riktig cabin, med ac, staff snack twentyfourseven, pool och annan lyx jag kan beratta mer om sen. Kommer ocksa kunna prata svenska, vilket jag knappt gjort pa en manad!

Saknar dock redan mina vanner fran campet, de har gjort min vistelse ruskigt bra. Tog ett arovarv istallet far frukost i the dininghall imorse, de sa hur bra jag var pa mitt jobb (inte for att skryta, men man behover hora det for att orka), vilket betyder mer an alla VG i varlden. For att hedra alla "this is a repeat after me song and a do as i do song and it goes a little something like this" Camp McAlister-one more time, no more time. Men Erika from the hood, kommer att fortsatta i samma anda, folja YMCAs values och vara den Gangsta Girl hon egentligen ar! (Ni ska se mig i min dorag, for er som inte vet, en kind of nylonaktig huvudbonad for afroamerikaners vagor i haret.)

Nu vantar mina andra counselors pa datorn, ska ta mig en kopp te, snyta mig och knyta mig, for imorgon kommer mina nya campers.

Det ar morkt. Riktigt morkt. Du haller krampaktikt ficklampan. Vinden susar i tradkronorna, det borjar bli kallt. Du ser nagot blinka till. Det hander igen. Du paminns om den stora skogskatten som synts till. Fokusera! Sannolikt ar det bara nagra faldflugor som dansar. Det prasslar till bakom dig. Du vagar inte riktigt vanda dig om men nyfikenheten driver dig till att stanna upp, halla hardare i ficklampan, sakta vanda dig om...for att an en gang traffa pa den envisa chipmunken som foljer dig vart du an gar.

Jag har talat om fordomar innan och tankte idag fortsatta med generaliseringar. Alla engelsman heter Ma(r)k, alla amerikanska taxichaufforer har en hes jazzrost, alla amerikanska killar kallas Zach, alla som kor skolbuss har begynnande flint och Elvislugg och framforallt (forrutom att allt ar stort) ar alla fantastiskt trevliga! Vi har borjat komma in i rutinerna nu, vakna kl. 7, frukost, stada, aktiviteter till lunch, rest hour, aktiviteter, middag, oppen idrottsplan, special aktivitet, gonatt. Dagarna gar (for det mesta) fort och det kanns som vi ater hela tiden. Eftersom jag inte har barn i min stuga far jag lite somn, aven om det bara ar lite. Mina room mates driver mig till galenskap, men varst ar kylan, som slagit till-igen!

Forsta omgangen barn har akt hem, men min camper ar kvar till pa lordag. Blandade kanslor att lamna honom, han ar sa rar! Han koper sma gosedjur, skuttar runt o sager massa roliga saker. Men innan ni tanker "aaahh, vilket gull", kom ihag att killen lider av autism. Varje dag ar en fight, att han ska ata, ta sina mediciner, inte slass, delta i aktiviteterna osv. Det mesta funkar fint, men att integrera en kille som lever i sin egna varld i en bunch av 10-aringar ar svart! Som sagt kommer barnen fran mindre valbargade hem, vilket gor att de tigger om uppmarksamhet, slass om storsta kakan till efterratt och gar runt i samma klader dag efter dag. Men ungarna har kan dansa! Forra veckan hade vi en icecream social och idag hade vi Idol a la Camp, bugg och gammeldans utklassas av breakdans och annat som jag inte ens kan namnet pa.

I lordags hade jag en day off och vi akte vi till Middletown Mall, vi at (ara till fatkids), spenderade och hade helt barnfritt! I stugan pa Camp Anne bodde jag med 10 killar o en tjej till, forsta kanslan av att nu, en ledig dag, fa stiga upp pa morgonen, duscha, sminka och kla pa dig en nice klanning och skor med rosett. Aven om det bara var for en dag, kandes det sa bra att fa vara mig sjalv igen! Tyvarr (?) har gettokillarna gett upp, de anser att jag ar for ladylike att lara mig slang. Vilket nog ar lika bra...

I rummet befinner sig massa engelsman och nagra fran NYC, maste lamna over datorn till dom. Later!

Tank dig en korsning i Grimeton (eller nagonstans pa landet). Askan hanger i luften och det doftar sommarregn. En skylt om jordgubbar till salu ar pa andra sidan vagen och svartvita kor lunkar i den tryckande varmen och betar da och av det grona graset. Myggor surrar kring dig och du blir irriterad av deras envisa forsok att ata av dig. En svensk sommar med andra ord. Men, du tittar upp och ser en chipmunk som stirrar pa dig fran en vagskylt som bar ett namn du inte kanner igen. Du vander dig om, det har ar ju inte Grimeton, det ar ju utanfor det galna lagret du ska jobba pa. Hur fan kom du hit?

"Jag ska jobba pa ett special needs sommarlager. Jag ska bo nara New York." Jo, det var sa jag svarade nar fragan om sommarjobb kom pa tal. Som ni vet ar USA stort o nara New York blev istallet nara Albany, ca 2 timmar fran storstan. Narmsta byn var mindre an Hammarstrand o bestod av en sisadar 5 hus. Special needs camp, indeed, men barnen jag skulle ta hand om var i 50-arsaldern. Nedkop kan jag inte pasta, bara inte som jag forvantat mig. Aven om jag naturligtvis inte hade nagra forvantningar nar jag kom hit! Lagret ar vackert belaget i buschen, langt fran all stress, puls och shopping. Dock inte tillrackligt langt bort for att junkfood ska nastla sig in pa lageromradet. Jag fann snabbt en svensk van, Lotta, som jag traffade pa ett forberedelsemote i Stockholm. Da kandes det konstigt att veta att vi skulle bli vanner, men vi har jattekul och tillsammans ar vi amerikanska wannabies, da vi spelat amerikansk football, baseball och ar basketlarare. Going pro next year! Bara ett 20-tal har engelska som andrasprak och mina forhoppningar om att komma hem med en riktigt bra amerikansk accent finns inte langre. Av personalen ar majoriteten fran England och dar omkring. Har svart att forsta skottarna och min van Gary's dialekt bekraftar att de sista bokstaverna med prickar over i vart alfabet finns i Liverpool. Dock ar min basta bunkbuddy fran Florida och lar mig att saga ceeen't istallet for can't. I utbyte lar vi honom att utrycka sig pa svenska. I Zach's ordforad finns nu oldfashion svarord som "ironnails", "seventhousand", "seventeen also" och "sevenhell". Aven andra direktoversatta ord har han lart sig. Kan du lista ut inneborden av "you fit me like a good shoe"?

Arbetet inleddes med training och orientation, sant man behover veta nar man har fullt ansvar for nagon. Det skrammer mig. Tank om jag gor fel? Lyfter fel och det blir obekvamt? Camparna som kommer ar medelalders och kommer forst de tva sista sessions vara barn. Men jag ville ha en utmaning och det kommer jag utan tvekan att fa!

Min stuga ar delad i tva sektioner, bada med atta bunkbeds vardera, dar counsellorns sover hogst upp med respektive camper i sangen under. Da Azalea ar anpassad till rollstollsburna, ar varken dusch eller toaletter forsedda med dorr, utan ett vackert draperi i vit plast. Maten ar bra, men ibland serveras chips istallet for potatis, munkar till frukost och farggladare flingor kan du inte hitta. Nagra flingor ser ut som (fargmassigt) frukt och ska tydligen smaka (artificiellt) som just frukt. Jag tycker personligen att det ser ut som hundmat. Av allt socker blir jag mattad och anti, vill inte ens smaka pa glassen, kanske radd att bli fast.