fai

Oreos, Oreos med chokladkräm, muffins med chocolatechip (liten), cocoskakor, några andra kakor, Granola Bar (chocolatechip), blåbärsmuffins (medium) och ett äpple. Dålig lunch, kanske borde börja med den där jordnötssmörsdieten istället.

Minakos tvättstugeträff resulterade i en timmes spanska lektion i vårt vardagsrum. Förbluffande måste jag säga hur mycket jag kommer ihåg från Barcelona! Vår "tutor" lärde oss massa bra saker, men glömde bort vissa väsentligheter, så när han gått jag berättade för Minako vad "jag heter" och "tack" betydde. Som vi nu kan kombinera med "vilken väg ska jag ta för att komma till Sunland Park?" (som om vi hade förstått svaret).

Min fadder hämtade mig och Minako för en tur runt campus, med bil. Karlstads Universitet släng dig i väggen, UTEP är förjäkla stort (trots att det anses som litet med Amerikanska mått, vi är bara 20 000 studenter). Alla byggnader är nästan likadana, det växer kaktusar och palmer och UTEPs logga finns överallt. Senare, under vår fastmexicandinner (tänk snabbmatskedja, tänk mexicansk mat, tänk inte Taco Bell) med Alex (som påminner om och ibland låter som The Nanny), pratar vi om stark mat. Hon berättade att under hennes studietid i England var folk förbluffade över hennes sätt att angripa jalapeños, (som vi efter vår spanska lektion såklart uttalar haallaapenjo!) då hon åt dem hela. Jag fickplötsligt en insikt, jag vill ju inte bära boots och hatt resten av mitt liv, äntligen faller bitarna på plats och jag vet precis vad jag vill bli! När jag kom hem den kvällen påbörjade jag min lista "who wanna be a crappy cowgirl, when you can be a Texican?". Nummer 1: Eat a whole jalapeño (texas style)







Väl tillbaka på campus skulle vi hitta en skrivare (då vi i biblioteket under morgonen hade haft vissa svårigheter att manövrera de tekniska instrumenten), men istället träffade på fler internationella studenter varav en Minako stött på när hon flyttade in. Humorn i detta är att killen från Filippinerna har bott i USA i 13 år och är Amerikansk medborgare, men känner starkt för sitt hemland. Tjejen är från Sidney och jätterar (inget konstigt med henne, men engelska är ju hennes första språk) och den andra killen, hör och häpna är en local (born and bred i El Paso,), men utan mexikanska rötter är han statistiskt sett en minoritet både i skolan och i området, så han kunde lika gärna kunde varit internationell. Mörkret föll och efter några timmars häng tog amerikanen (den riktiga) med oss upp på Franklin Mountain. Från utkiksplatsen Scenic Drive såg stan (städerna) ut som ett gult böljande hav av ljus och neon. El Paso har ingen riktig stadskärna och ser verkligen inte ut som Port Jervis där hus och trädgårdar ligger på rad längs gatorna, men vi såg ända från Eastside (något sämre), flygplatsen, Downtown och bordercity, Westside (my side, något rikare), de starka lamporna längs Rio Grande som avgränsar El Paso och Juarez, USA och Mexico, för den med bra syn kan man även se ända till New Mexico. Det var verkligen helt otroligt! Där lamporna tog slut och vad vi trodde var horisonten var i själva verket slut på stad och början på öknen. Amerikanerna här är verkligen rara! (Eller så är dom bara stolta över sitt land och vill visa upp det..)

Helgen inleddes med ett orientationmeeting för oss utlänningar. Att driva Univerity är verkligen en business och konkurrensen är stor, här ingår allt, sjukstuga, financiell hjälp, barnpassning osv. Våra egna campuspoliser var där och berättade om deras roll i vår vardag. Säkerheten på och omkring campus är maximal, det finns speciella telefoner överallt i området med direktnummer till polisstationen, om vi exempelvis behöver eskort från bargatan till Miner Village (thaifriends, you guys feelin' me?!). Gränspolisen var där och förklarade varför de inte alltid är på bra humör. Här fyller minsann poliserna sin funktion (och sina uniformer). Vi fick även en lektion i kulturkrockar och El Paso-kultur. Vi lärde oss att här har man kombinerat det bästa av två världar, det fasta handslaget och den latinoinspirerade kindpussen i den så kallade embracidon. Vi fick även ta lärdomar om tidsuppfattning (thaistyle) och att planer mest var planer. Bestämde man något så var det för den sakens skull inte alls säkert att det skulle genomföras, vilket lämnade mig och Minako i ovisshet om vår bilkörande amerikan menade att han skulle bjuda oss på BBQ-party i hans trädgård eller om det var tomma löften. Fortsättning följer med spänning, men vi lovade varann att alltid tala sanning!

Av de ca 2271 internationella studenter som går på skolan är 2226 från Mexico.. Resten av oss är bla från Tyskland, Japan, Thailand, Australien, Slovakien, Österrike, Finland, Frankrike och Jönköping. Det är lätt att skilja oss från vita amerikaner, då vi soldyrkande européer är lätt rödbrända (trots highclass solskydd) och desorienterade (börjar ändå bli grym på kartor). Söndag kväll och vi hade en "Ice cream Social", kändes som summer camp all over agian! Ljuva, sockersöta minnen. Glassen här är sötare än hemma och toppad med de blå M&M?s som är förbjudna hemma på grund av farliga tillsatser. Smaskens! Campus är nu fyllt av nya, nervösa freshmen, transfers, internationella, amerikaner och några footballsbiffar som hänger vid trapporna i närheten av volleyballplanen. Det kommer vara aktiviteter och gratisevenemang (jeez, dom spenderar stora pengar på oss) varje kväll så att alla 450 studenterna på campus kommer ut och träffas, vilket är himla bra! Welcome Week avslutas med Minerpalooza för hela skolan på fredag som är någon slags tailgate (prep rally för footballen ni vet, haha!) Ska passa på att integrera med mina homies (boysen med dorag) och socialisera med urinvånarna. Jag skäms nästan, för jag tror ärligt talat inte att (utbytes)studenter som kommer till Karlstad känner sig såhär välkomna (nu syftar jag inte enbart på alla kakor och block). Jag är så himla nöjd med ALLT! Enda besvikelsen so far är att det inte går att gå till gymmet (som är gratis), MEN det går en buss dit varje kvart (som är gratis). Kan nog leva med det. Var ute och gick en sväng idag, de få människor jag såg stirrade konstigt på mig. Förstod efter ett tag att det inte var på grund av min bleka bakgrund, utan för att det är dumt att ta en promenad för nöjes skull i den fortfarande 40 gradiga hettan. Önskar att jag kunde säga att det blåste en sval bris, men i själva verket fläktade det varmt. Trots en sommar med closed toed shoes, börjar linjen mitt på foten suddas ut och mina vita tår få färg och sakta men säkert börjar den bekanta flipflopbrännan ta form. Tyvärr kommer den med röd näsa och brända axlar också.
 






Helgens jetset planer förstördes dock då vi ännu inte kan åka till Mexico (grejen är; vi kommer in i landet, men har svårt att ta oss tillbaka in i USA), men nästa vecka är paperworket klart! Tur är att det alltid finns en plan B! På lördagsmorgonen tog min roommate och jag bussen till Sunland Mall, helt själva! Än en gång, jag älskar detta land, för med student ID kostar bussen 50 cent, typ gratis! Shoppingcentret var stort, med en liten tågbana för barnen, men vi kom endast hem med en doggybag (som vanligt) och en mobiltelefon (nummer och adress finns nedan). Vi träffade en pratsam dam vid busshållsplatsen som bekräftade att ca 70% av befolkningen här är spansktalande. Bara att åka hem och träna med andra (spanska) ord! Vi spatserade stolt mellan vår grocery store Albertson's och 24/7 öppna pharmacyt Walgreen's (inte för inte jag känner mig som hemma!) enbart för att vi lyckats ta oss fram och tillbaka helt själva (vi har gått vilse ett par gånger redan i närområdet, tom inne i gallerian, pinsamt I know!). Vilostund och när vi återfått vätskebalans och energi lagade vi mat tillsammans, ris (yes, vi har riskokare) och lite smått och gott (i alla fall smått) som vi hittade i vår monsterkyl. Maten avnjöts med japansk rock och Norimago Furitake (japansk riskrydda innehållande bla sjögräs, vilket gör att riset genast får ett smaklyft och påminner om sushi, eller "susi" som Minako säger). Vi var jäkligt nöjda med våra bedrifter (maten smakade ganska bra) och våra nya mobiler. Nu var klockan nästan 8, en lördagskväll. (Här börjar plan C) Vi gick över till Bryan, filippinern, för sällskap. Lämpligt nog ringde hans kompisar snart och bjöd över oss på Beer-Pong (olämpligt nog). I brist på bra underlag visades endast Beer-Pongen på internet, så vi kan reglerna till nästa gång (ingredienser; två lag, en ping-pong ball, 10 röda plastmuggar á la teenage movie fyllda med öl, kasta bollen i glaset), men förstod aldrig vem som egentligen vann. De nyinflyttade nyfunna vännerna var nyklippta (alla hade samma frisyr, budget (rakat) i nacken och längre mitt på) och påminde mig än en gång om vissa amerikaners avsaknad av stil, men anyway, de var trevliga och tog hand om oss. Vi gick till en klubb på hörnet (närmre än Nöjes) där de sprutade eld, vakten pratade tyska med mig, cheerleaders dansade på stolarna och de hällde fejksprit direkt i munnen på dom som stod runt baren. Kunde knappt hålla mig för skratt då flera flashbacks träffade mig, stället liknade barerna i Vila Olympica (Barcelona) too much och klubben i Andorra där våra jackor blev bestulna. Tips, försök vara mindre wannabe coyote, skaffa högre klass och var inte som en collegefilm! Som tur är var det gratis och det finns fler klubbar!

Imorgon börjar det hårda livet (skolan) med fler äventyr!

Tar tacksamt emot donationer (brev), dekorationer (har bara en footballposter i rummet, hjälp!) och annat i min mailbox. Eller ring mig, sänd mig sms eller en tanke!                                                                                       

2401 North Oregon Steet #272 (himla viktigt att få med det numret!)
El Paso, Texas 79902

Hem: 001-915-747-0515

Cell: 001-915-202-2800

Kryssar fram mellan Tallahassee (FL), San Fransisco (CA), Miami (FL), Sacramento (CA), San Juan (MX) men du går snabbt förbi. Du stannar upp framför B11. El Paso (TX). Här är din framtid. Vad tänkte du på?

Är inne på 18:e restimmen. Mamma och jag lämnade Getterön strax efter fyra i morse, 9 timmar från Köpenhamn till Atlanta där jag nu är tröttare och mer förvirrad än någonsin efter alla tidsomställningar och snarkande medresenärer. Sätter mig ned (som om jag inte gjort något annat hela dagen) framför gate B11 och fortsätter läsa min (dåliga) bok, men mina händer skakar. Tvingades nyss möta mina rädslor, då jag åkte lååånga, branta rulltrappor med mycket bagage. Med ena handen hade jag ett stenhårt grepp i ledstången och i den andra höll jag krampaktigt mina visumpapper. Fortsätter med min bok, men kan inte riktigt koncentrera mig. Slår igen boken och tittar omkring mig. Vart är dom? Vart är alla cowboyhattar? Fördomsfull, men efter en stund dyker faktiskt lokalbefolkningen upp, med hatt (dock inga boots). Planet är försenat. Har ingen aning om vad som väntar när jag landar. Ingen återvändo, nu är jag påväg hem!

Hemma igen i drömmarnas land! Strax över ett dygn i restid, men är trots det framme på kvällen samma datum jag åkte hemifrån . En rulltrappa sedan är jag nere i ankomsthallen. Shit! Hjärtat bankar snarare än bultar (vet inte om det är för rulltrappan eller vad jag ska göra när jag fått tag i mina väskor). Pjuu, kan andas ut! Två glada studenter håller upp en tjusig, hemmagjord skylt med mitt namn i gult och grönt tusch. Tacksammare har jag aldrig varit! De kramar om mig och frågar om resan. "It was?" försöker jag men hinner inte svara förrän de pratar på om hur kul det är att jag kommit till deras hemstad, att de hade haft en gissningstävling om vart jag kom ifrån (de hade enats om Frankrike), undrade hur min spanska var, mitt efternamn var krångligt men de skulle öva, hade jag med mig solkräm, jo det skulle jag behöva så blek som jag var, mådde jag bra, vad skulle jag läsa, hur länge skulle jag vara här, Alex hade pluggat i England och Louis skulle byta skola efter jul och? Helt plötsligt satt vi i bilen, med väskorna i bakluckan och en flaska vatten som Louis betalade som välkomstgåva.

El Paso, mina drömmars stad. Jag förstår vad Per Anders Fogelström kände för Stockholm. När vi åker genom Downtown och blickar ut över tusentals gatljus och andra neonskyltar känner jag att El Paso kommer att ge mig alla möjligheter i världen till ett fantastiskt liv!

Vaknar upp strax efter 5 am, lite desorienterad. Kan inte somna om. Klockan är ändå runt 13 hemma i Sverige och 7 am hemma i New York state. Packar upp. Mitt rum är litet, men mer än tillräckligt. Har en egen garderob, en monsterstor säng, skrivbord, byrå och utsikt mot ett kargt berg med kaktusar (exotic, I knooow!!). Utanför har vi dusch och toalett. Varsitt handfat, två skåp och lådor var och en gigantisk spegel. I köket finns ett stort kylskåp med frys, spis och ugn, massa förvaring och varsin diskho. Vardagsrummet är lika stort som min lägenhet på Haga med soffa, fåtölj (american size, UTEP's fotbollslag lär få plats i den), soffbord, matbord och litet soffbord. Här ska jag och min roommate Minako bo!

 

Tar en promenad i området. 40 grader varmt. Campus är grönt, fullt av växter och inringat med spetsigt galler. Vi har en beachvolleyplan och gemensamma studieområden och ett rum att bara hänga i (piano, pooltable, datorer, TV och annat). Alla har inte flyttat in än, men nästa vecka är Miner Village fullt och 400 studenter kommer att bo här. Utanför grindarna finns massor av restauranger, caféer (Starbucks) och annat. En bit bort ligger Cincinnati, bargatan. El Paso har inget riktigt centrum, de flesta affärerna ligger runt den vidsträckta Mesa Street och på olika shopping Malls. Alex möter oss strax efter klockan 13 och tar oss med till K-Mart där vi handlar en micro och dammsugare och annat vi behöver. Vi åker upp i bergen för att hälsa på en av hennes kompisar och parkerar utanför en lyxvilla. Dörren öppnas av en liten mörkhårig kvinna som lagar mat. Huset är stort och taget ur en katalog eller inredningstidning, något smaklöst, men flärdfullt hemtrevligt. Kvinnan välkomnar oss till Texas och berättar att här kommer vi bli behandlade väl och med respekt. Alex kompis kommer och säger "Schello, welcoome! My schname izz Sheeezoouss!" Han öppnar gentlemannamässigt dörren och vi hoppar in i hans nya Jeep och åker på en sightseeing. När vi kommer tillbaka till vår lägenhet bär han in de tunga grejerna åt oss, ger oss en spansk hejdåkyss i luften jämte kinden och säger vi ses! Nu förstår jag vad Jesus mamma menade. I helgen väntar Mexikansk mat, besök på Cincinnati och jetsetliv á la El Paso.

På kvällen går Minako och jag ut och äter på en restaurang i närheten, vi får en stor portion, bra service, kommer billigt undan och bär stolta med oss våra doggybags hem. Minako är världens raraste (och minsta, jag skojar inte, jag är säkert 5 gånger större än henne) och påminner om våra thaiar (inte jättebra på engelska, men vi är här för att lära!). Hon stötte på en Mexikan utanför tvättrummet och idag ska han ge oss vår första privata lektion i spanska.

Blev blixtförälskad i en bok och var tvungen att köpa den! The Peanut Butter Diet, det händer ju bara i USA. Tänkte först att det var ett skämt. Men helt seriöst refererar boken till dietister och forskare som menar att om du äter jordnötssmör i varje mål mat kommer du att gå ner i vikt. Kommer inte prova!

Du har lämnat Broadway, Fifth Avenue och säkerheten bakom dig. Dina vänner är långt härifrån. Din mobil är visserligen laddad, men tom på pengar. Du har klarat dig förut och du kommer att göra det igen. Förhoppningsvis. Du har lärt dig att förlita dig på din känsla och sunda förnuft. Livet utanför summer camps är en osäker värld för en en chipmonk, speciellt i den här stan. Men hur ska det gå för dig? Blunda. Fokusera. Det finns bara one way to go.  

Det finns bara one way; my way! Jag funkar inte på tomgång och behöver nödvändigtvis inte ett mål, men jag gillar att vara på väg. Flera timmars planlöst promenerade på New Yorks oändliga gator gav mig tid att fundera. Och visst gick jag vilse ibland (och tänk nu för guds skull inte "ge flickebarnet en karta" för dem kan jag ändå inte tyda), men på något sätt hittade jag tillbaka eller kom av en slump på rätt väg igen. Känslan av att stå i en korsning, hårt trafikerad av bilar, trucks, cyklister, människor från världens alla hörn gjorde mig lycklig, trots att den röda gubben visade sig ovanligt länge. Världen är full av möjligheter och olika vägar att gå. Lite av den amerikanska attityden verkade just i den stunden ha fastnat och egotänkandet stod i topp när jag stolt tänkte att liksom skyskraporna här, finns det ingen gräns för hur långt jag kan nå. Den enda som kan påverka min framgång i livet är jag. Och än så länge är jag bara barnet och har redan hunnit med Barcelona, Nawanghin, Ragunda, Upstate New York, för att inte tala om allt som händer i Sverige. Framtiden kan ta mig var som helst i världen, för jag vet att jag kommer att göra det bästa av det och gå in helhjärtat för vad som än väntar. El Paso, here I come!

Jag tror inte att jag kan förklara i ord vad sommarens jobb har gett mig. Givetvis har jag än en gång formats, mognat och fått nya erfarenheter och kunskaper från de utmaningar jag utsatts för. Jag har fått en ny syn på andra, världen och som vanligt mig själv. Men kom igen, det där är gammalt! Dagen innan barnen kom till lägret hade vi ett litet Icecream party, med BBQ, slideshow från den gångna veckan och tal från högsta chefen...

"Vad är det dyrbaraste ni skulle låna ut"? Chefen tittar strängt på oss. "Min mobil" säger någon "Min bil" säger en annan och tillägger tyst att den är redo för skroten. "Föräldrarna till de barn ni kommer att ta hand om i sommar lånar ut sina barn till er. Vissa en vecka, andra hela sommaren." Tystnad. "De lämnar sina barn i era händer, barn är dyrbara". Chill, chill maan! 1 sekund, 2 sekunder, 3 sekunder, nu borde ångestattacken komma.

Erkänner att jag aldrig har jobbat så hårt för så lite pengar och fått så mycket ut av det. Jag går (nästan) alltid in till 100 procent för det jag gör och sådant jag åtar mig att göra. Men att verkligen jobba skiten ur mig, sova mindre än någonsin och alltid satt någon (några) annan framför mig själv. Under sådana omständigheter är två månader förbannat lång tid. I efterhand kan jag med säkerhet säga att det dyrbaraste jag skulle kunna och faktiskt har lånat ut är min tid, min tröst, min kärlek, min respekt, mitt tålamod, mina städkunskaper, mitt leende, mina sidehugs, mitt förtroende, min ängslan, min omvårdnad, ja listan kan göras lång. Jag har tveklöst givit alla mina barn/campers (och andras campers) hela mig. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter creds, smicker eller att förstora mitt självförtroende, men att inte få någon direkt uppskattning är hårt under dessa arbetsförhållandena. Under möten kunde min cabinleader säga vad vi som team gjorde dåligt, men aldrig vad vi gjorde bra. Hon sträckte sig till att, min tredje dag på Camp Anne säga "Erika, I have no problems with you". Värmande! Sista dagen sa dock en av mina nya co-counselors något som jag uppskattade otroligt mycket, ett slags bevis på att sommarens slit var värt något. När jag sedan sitter i Bryant Park för att plocka upp mina medhavda bananer hittar jag en kort (tillsammans med Reeses jordnötsgodisar) från min cabinleader i min väska. Där hade hon skrivit allt jag behövde höra för att känna mig nöjd.

Det bästa med sommaren är att jag har gett mina campers en bra semester, avlastat deras familjer i två veckor eller sett till att campersen slipper sina grouphomes och lärt Julian knyta sina skor. (Till Julians pappa: Thank you from the bottom of my heart tillbaka, it was a rent nöje!)

Tystnad. Du tittar dig omkring. Ingen följeslagare, men chipmonkens avlägsna släkting klättrar snabbt upp i trädet. Du känner dig med ens obekväm. Vem ska du prata med? Vilka regler ska du följa? Helt plötsligt slår det dig. Du är fri.

Frihet kan utan tvekan definieras olika. För mig den här sommaren har det varit lediga stunder. På första lägret var vi lediga en dag i veckan och på det andra jobbade vi två veckor och var lediga två dagar. Har hunnit med lite olika ställen att besöka. Bland annat Copake Falls, ett vattenfall i Massachusetts, som var himla mysigt och vackert, men svinkallt. Har hunnit med New York City ett par gånger, Middletown och DC. Här följer en sammanfattning.

Jackie, hennes bror och jag bytte ut Middletown Mall mot Manhattan Mall, men tyckte att det inte skiljde dig så mycket, förutom att det kanske inte är läge att klä på sig de fulaste kläderna du hittar, leka catwalk och ta kort. Inte heller att klämma in sig i en miniatyrbil? Vi började vår lediga dag (11 pm) med en lång promenad och kom tillslut fram till den lokala hårdrocksbaren "Dad's change of pace" där vi träffade Port Jervis lokalbefolkning, dvs DJ Saul och några rednecks. Gjorde min debut som poolspelare och var riktigt talanglös. Vi fick för oss att det var en dålig idé att spendera pengar på att sova (vi sov ju ändå aldrig annars), så vi tog en taxi till Dunkin Donuts drive in och köpte tidig frukost och hann precis med 4 (am) tåget till stan (New York). Energin var slut och min donut mosad (efter att ha sparat den i min väska som jag använt som huvudkudde) och vi begav oss till Central Park för en tupplur. Ett par timmar senare var vi på srång och tack vare Jackie's bror som kunde New York utan och innan fick vi se allt turistigt. Edd (bror) var en aning trött och sov sig igenom stan och alla bilder.

Efter att ha arbetat 2 veckor på Camp Anne fick vi långledigt. Nästan 3 hela dagar och vi bestämde oss för en roadtrip till Washington DC. Juan-Carlos (Ecuador) hyrde en liten bil (en jättestor Chrysler, kunde nästan stå raklång i den), bokade hotellet, packade lots of junkfood och Bardha (Kosovo), Bernarda (Slovenien) och mig och off we went. Flera timmar senare hittade vi till vårt lyxhotell President Inn, sneaky som vi är hade vi bokat ett tvåbäddsrum, men klämde ihop oss och kom undan riktigt billigt. Vi hade underbart trevligt, åt, shoppade, turistade och underhölls av Juans vånda när han upptäckte att han tappat nyckeln till bilen (som vi hittat..) När vi ändå var i the hood åkte vi förbi Philadelphia som jag älskade! Bernarda och jag satt i baksätet med höga förhoppningar om felåkningar och äventyr, men vi blev bara lite borttappade och när vi väl hade bestämt oss för att fråga någon om rätt väg till Target, var de enda personerna vi såg ett gång grabbar utanför ett fängelse. Vi åkte förbi dem... Väl hemma igen träffade vi det andra gänget som varit och kikat på Niagarafallet. Väckte tydligen också vår Camp Director som flög ut och skällde på oss att vi hade pratat.

Jag älskar verkligen det USA jag har upplevt (med vissa undantag). Lika mycket som jag älskar lightprodukterna och non-fat smöret älskar jag amerikanernas charmerande ytlighet. Deras öppenhet och engagemang. Jag älskar de som står upp mot patriotismen och de som säger sanningen. En kvinna förklarade myndigt att det enda man kunde göra i Port Jervis var "drink, die and get buried". Jag älskar Taxichaufförernas vänlighet och de äventyr de drar dig med på. Efter en ledig dag tog jag och några av tjejerna en taxi från the Mall till Campet (McAlister). Taxichauffören bredde ut sig över båda framsätena (för många Poptarts skulle jag tro..och antagligen för lite eller ingen motion) och var väldigt intresserade av vilka vi var, vart vi var ifrån och hur övriga världen faktiskt såg ut. Det visade sig att Skills, som han kallades, var en skicklig barber och att han hade en "bullit in his butt". Han hade blivit skjuten i rumpan och hade kulan kvar efter en uppgörelse, alldeles nära vårt camp (sekunderna innan sa han att det var dött i vår by Huguenot, kan ju tolkas olika..). För att citera Skills "here we take care of our business ourselves, without the police", men polisen fick vi träffa bara ett ögonblick senare när Skills var så inne i vår diskussion att han glömde stanna vid en stopskylt i Port Jervis. Vi flickor blev livrädda och gjorde vårt bästa för att se oskyldiga ut, vilken vi också var. Polisen var ytterst hjälpsam och tillsist kom vi hela tillbaka till lägret. På gruppkortet nedan ser ni mig, Helen, Nicole, Skills och Winnie (och hans keps på Gangsta Girl)

Du får en spark i magen. Sängen skakar. oljud skär i dina öron. Du vänder dig om, kisar. Två enorma ögon stirrar otåligt på dig. Ingen chipmonk, ens med anabola, kan utföra det där. Du nyper dig i armen, tyvärr gör det ganska ont och du förstår att det här inte är en mardröm. Det är din vardag.

Att komma tillbaka till Camp Anne var nervöst och konstigt, med tanke på att det inte fanns några campers när jag åkte därifrån. Men de tre veckorna jag spenderade var himla roliga och mycket lugnare än McAlister. Inte att det var slappare, bara ett lugnare tempo, mycket for att mina campers var äldre och vi inte tvingades följa schemat slaviskt. Dagen började med att stiga upp kl. 7.00, göra mig i ordning, 7.30 väckte vi våra campers, tänder borstades, blöjor byttes, sängar bäddades, kläder kläddes på och kl. 8.00 stod vi i Meds.kön för de många mediciner många campers fick. Frukost som ofta bestod av flingor i olika former, färger och sötma. De som var på OD (on duty) på kvällen städade stugan medan andra counselors smetade in campersarna i sunscreen. Aktivitetstiderna var mellan 10 och 12 samt 15 och 17, däremellan åt vi lunch och vilade på resthour (när även personalen hade en timmes rast, ja tack!!). Aktiviteterna var schemalagda, men mer som rekommendationer då vissa campers nöjde sig med att spela basket dagens alla timmar i två veckor. Vi kunde välja mellan Arts&Crafts, Music, Sprot, Nature, Lake (båttur på vår sjö) och Pool. Efter dinner hade vi en relaxstund innan vi kl 19 samlades för kvällsaktiviteten, som varierade men alltid innehöll dans. Jag hann med Valentines Day, Wacky Olympics, Pyjama Party, Skattjakt, Sjörövarkväll osv. Kl 20 stod vi i kön för meds igen, för att sedan gå till vår cabin där vi duschade våra campers, tänder borstades och pyjamas kläddes på. Var jag på OD skulle jag hjälpa campersen med toa besök eller hålla dem uppe (campern under mig vaknade vanligtvis kl 4 på morgonen och stirrade storögt på mig, vilket inte var så kul att vakna till, nöp andra campers och ville ha upp oss?)

Varje kväll serverades OD food i Dining Hall, vilket varierade mellan godis (mängder), glass (olika sorter, strössel, kola- och chokladsåser och annan topping), pizza, ostbricka (lyxost, kex och frukt), cookies (hembakta M&M kakor, Peanutbutter cookies och de obligatoriska Oreos, självklart ett antal mjuka kakor och Brownies också), chicken, Indian food osv. När som helst kunde vi också äta rester, käka Poptarts, frukt eller vad vi kunde hitta i de 6 kylskåp som fanns för personalens förfogande. Maten som serverades var bra, i alla fall med tanke på att den serverades till över 250 personer. Måltiderna var uppdelade i två pass, vissa campers åt puré men de flesta åt chopped food. Så innan jag kunde äta fick jag finfördela en hamburgare till lagom stora partiklar. Jag fick se till att min ena camper åt lugnt och inte för mycket, medan min andra åt väldigt lite och långsamt. Sen kunde jag kasta i mig lite mat.

Vi hade flera underbara campers, min första session bestod av medelålders män (mentalt handikappade) som var helt fantastiska!! En av dem tog rollen som chefsassistent i vår stuga, var med på möten (höll i dem) och gav oss extra OD om vi gjorde något fel. En annan höll koll på och hjälpte mig med min andra camper som ofta vägrade göra saker. En camper sa "Erika, you can't go home. I will miss you. Stay here, you can't leave me with the idiots!". Som sagt var allt normalt och ingen blev förvånad över något. Nakna campers som springer fram och tillbaka, campers som välkomnar dig med en slick på kinden och drar dig i håret, någon som vrålar ?SHOOOUUT? högt och tydligt. Som jag nämnt har det varit svårt att få tillräckligt med sömn, under den lediga tiden åt vi och umgicks, vilket var viktigt för att inte förlora förståndet. Det var också svårt att sova till alla ljud, snarkningar, rapar och fisar.

Lämnade lägret med blandade känslor och en ?superman? cowboyhatt, yee-haa! Camp Anne har varit en galen värld (bokstavligt talat), det onormala har varit normalt och jag är osäker på om det är riskfritt att släppa ut mig i civilisationen igen. Ska göra ett tappert försök, men det kommer att vara svårt att förmedla och berätta om hur jag har haft det i sommar. För det returners (counselors som varit där förut) berättade innan alla campers kom skrämde mig rejält, men nu skrattar jag bara!