Hola Jalapeño!
Oreos, Oreos med chokladkräm, muffins med chocolatechip (liten), cocoskakor, några andra kakor, Granola Bar (chocolatechip), blåbärsmuffins (medium) och ett äpple. Dålig lunch, kanske borde börja med den där jordnötssmörsdieten istället.
Minakos tvättstugeträff resulterade i en timmes spanska lektion i vårt vardagsrum. Förbluffande måste jag säga hur mycket jag kommer ihåg från Barcelona! Vår "tutor" lärde oss massa bra saker, men glömde bort vissa väsentligheter, så när han gått jag berättade för Minako vad "jag heter" och "tack" betydde. Som vi nu kan kombinera med "vilken väg ska jag ta för att komma till Sunland Park?" (som om vi hade förstått svaret).
Min fadder hämtade mig och Minako för en tur runt campus, med bil. Karlstads Universitet släng dig i väggen, UTEP är förjäkla stort (trots att det anses som litet med Amerikanska mått, vi är bara 20 000 studenter). Alla byggnader är nästan likadana, det växer kaktusar och palmer och UTEPs logga finns överallt. Senare, under vår fastmexicandinner (tänk snabbmatskedja, tänk mexicansk mat, tänk inte Taco Bell) med Alex (som påminner om och ibland låter som The Nanny), pratar vi om stark mat. Hon berättade att under hennes studietid i England var folk förbluffade över hennes sätt att angripa jalapeños, (som vi efter vår spanska lektion såklart uttalar haallaapenjo!) då hon åt dem hela. Jag fickplötsligt en insikt, jag vill ju inte bära boots och hatt resten av mitt liv, äntligen faller bitarna på plats och jag vet precis vad jag vill bli! När jag kom hem den kvällen påbörjade jag min lista "who wanna be a crappy cowgirl, when you can be a Texican?". Nummer 1: Eat a whole jalapeño (texas style)
Väl tillbaka på campus skulle vi hitta en skrivare (då vi i biblioteket under morgonen hade haft vissa svårigheter att manövrera de tekniska instrumenten), men istället träffade på fler internationella studenter varav en Minako stött på när hon flyttade in. Humorn i detta är att killen från Filippinerna har bott i USA i 13 år och är Amerikansk medborgare, men känner starkt för sitt hemland. Tjejen är från Sidney och jätterar (inget konstigt med henne, men engelska är ju hennes första språk) och den andra killen, hör och häpna är en local (born and bred i El Paso,), men utan mexikanska rötter är han statistiskt sett en minoritet både i skolan och i området, så han kunde lika gärna kunde varit internationell. Mörkret föll och efter några timmars häng tog amerikanen (den riktiga) med oss upp på Franklin Mountain. Från utkiksplatsen Scenic Drive såg stan (städerna) ut som ett gult böljande hav av ljus och neon. El Paso har ingen riktig stadskärna och ser verkligen inte ut som Port Jervis där hus och trädgårdar ligger på rad längs gatorna, men vi såg ända från Eastside (något sämre), flygplatsen, Downtown och bordercity, Westside (my side, något rikare), de starka lamporna längs Rio Grande som avgränsar El Paso och Juarez, USA och Mexico, för den med bra syn kan man även se ända till New Mexico. Det var verkligen helt otroligt! Där lamporna tog slut och vad vi trodde var horisonten var i själva verket slut på stad och början på öknen. Amerikanerna här är verkligen rara! (Eller så är dom bara stolta över sitt land och vill visa upp det..)
Helgen inleddes med ett orientationmeeting för oss utlänningar. Att driva Univerity är verkligen en business och konkurrensen är stor, här ingår allt, sjukstuga, financiell hjälp, barnpassning osv. Våra egna campuspoliser var där och berättade om deras roll i vår vardag. Säkerheten på och omkring campus är maximal, det finns speciella telefoner överallt i området med direktnummer till polisstationen, om vi exempelvis behöver eskort från bargatan till Miner Village (thaifriends, you guys feelin' me?!). Gränspolisen var där och förklarade varför de inte alltid är på bra humör. Här fyller minsann poliserna sin funktion (och sina uniformer). Vi fick även en lektion i kulturkrockar och El Paso-kultur. Vi lärde oss att här har man kombinerat det bästa av två världar, det fasta handslaget och den latinoinspirerade kindpussen i den så kallade embracidon. Vi fick även ta lärdomar om tidsuppfattning (thaistyle) och att planer mest var planer. Bestämde man något så var det för den sakens skull inte alls säkert att det skulle genomföras, vilket lämnade mig och Minako i ovisshet om vår bilkörande amerikan menade att han skulle bjuda oss på BBQ-party i hans trädgård eller om det var tomma löften. Fortsättning följer med spänning, men vi lovade varann att alltid tala sanning!
Av de ca 2271 internationella studenter som går på skolan är 2226 från Mexico.. Resten av oss är bla från Tyskland, Japan, Thailand, Australien, Slovakien, Österrike, Finland, Frankrike och Jönköping. Det är lätt att skilja oss från vita amerikaner, då vi soldyrkande européer är lätt rödbrända (trots highclass solskydd) och desorienterade (börjar ändå bli grym på kartor). Söndag kväll och vi hade en "Ice cream Social", kändes som summer camp all over agian! Ljuva, sockersöta minnen. Glassen här är sötare än hemma och toppad med de blå M&M?s som är förbjudna hemma på grund av farliga tillsatser. Smaskens! Campus är nu fyllt av nya, nervösa freshmen, transfers, internationella, amerikaner och några footballsbiffar som hänger vid trapporna i närheten av volleyballplanen. Det kommer vara aktiviteter och gratisevenemang (jeez, dom spenderar stora pengar på oss) varje kväll så att alla 450 studenterna på campus kommer ut och träffas, vilket är himla bra! Welcome Week avslutas med Minerpalooza för hela skolan på fredag som är någon slags tailgate (prep rally för footballen ni vet, haha!) Ska passa på att integrera med mina homies (boysen med dorag) och socialisera med urinvånarna. Jag skäms nästan, för jag tror ärligt talat inte att (utbytes)studenter som kommer till Karlstad känner sig såhär välkomna (nu syftar jag inte enbart på alla kakor och block). Jag är så himla nöjd med ALLT! Enda besvikelsen so far är att det inte går att gå till gymmet (som är gratis), MEN det går en buss dit varje kvart (som är gratis). Kan nog leva med det. Var ute och gick en sväng idag, de få människor jag såg stirrade konstigt på mig. Förstod efter ett tag att det inte var på grund av min bleka bakgrund, utan för att det är dumt att ta en promenad för nöjes skull i den fortfarande 40 gradiga hettan. Önskar att jag kunde säga att det blåste en sval bris, men i själva verket fläktade det varmt. Trots en sommar med closed toed shoes, börjar linjen mitt på foten suddas ut och mina vita tår få färg och sakta men säkert börjar den bekanta flipflopbrännan ta form. Tyvärr kommer den med röd näsa och brända axlar också.
Helgens jetset planer förstördes dock då vi ännu inte kan åka till Mexico (grejen är; vi kommer in i landet, men har svårt att ta oss tillbaka in i USA), men nästa vecka är paperworket klart! Tur är att det alltid finns en plan B! På lördagsmorgonen tog min roommate och jag bussen till Sunland Mall, helt själva! Än en gång, jag älskar detta land, för med student ID kostar bussen 50 cent, typ gratis! Shoppingcentret var stort, med en liten tågbana för barnen, men vi kom endast hem med en doggybag (som vanligt) och en mobiltelefon (nummer och adress finns nedan). Vi träffade en pratsam dam vid busshållsplatsen som bekräftade att ca 70% av befolkningen här är spansktalande. Bara att åka hem och träna med andra (spanska) ord! Vi spatserade stolt mellan vår grocery store Albertson's och 24/7 öppna pharmacyt Walgreen's (inte för inte jag känner mig som hemma!) enbart för att vi lyckats ta oss fram och tillbaka helt själva (vi har gått vilse ett par gånger redan i närområdet, tom inne i gallerian, pinsamt I know!). Vilostund och när vi återfått vätskebalans och energi lagade vi mat tillsammans, ris (yes, vi har riskokare) och lite smått och gott (i alla fall smått) som vi hittade i vår monsterkyl. Maten avnjöts med japansk rock och Norimago Furitake (japansk riskrydda innehållande bla sjögräs, vilket gör att riset genast får ett smaklyft och påminner om sushi, eller "susi" som Minako säger). Vi var jäkligt nöjda med våra bedrifter (maten smakade ganska bra) och våra nya mobiler. Nu var klockan nästan 8, en lördagskväll. (Här börjar plan C) Vi gick över till Bryan, filippinern, för sällskap. Lämpligt nog ringde hans kompisar snart och bjöd över oss på Beer-Pong (olämpligt nog). I brist på bra underlag visades endast Beer-Pongen på internet, så vi kan reglerna till nästa gång (ingredienser; två lag, en ping-pong ball, 10 röda plastmuggar á la teenage movie fyllda med öl, kasta bollen i glaset), men förstod aldrig vem som egentligen vann. De nyinflyttade nyfunna vännerna var nyklippta (alla hade samma frisyr, budget (rakat) i nacken och längre mitt på) och påminde mig än en gång om vissa amerikaners avsaknad av stil, men anyway, de var trevliga och tog hand om oss. Vi gick till en klubb på hörnet (närmre än Nöjes) där de sprutade eld, vakten pratade tyska med mig, cheerleaders dansade på stolarna och de hällde fejksprit direkt i munnen på dom som stod runt baren. Kunde knappt hålla mig för skratt då flera flashbacks träffade mig, stället liknade barerna i Vila Olympica (Barcelona) too much och klubben i Andorra där våra jackor blev bestulna. Tips, försök vara mindre wannabe coyote, skaffa högre klass och var inte som en collegefilm! Som tur är var det gratis och det finns fler klubbar!
Imorgon börjar det hårda livet (skolan) med fler äventyr!
Tar tacksamt emot donationer (brev), dekorationer (har bara en footballposter i rummet, hjälp!) och annat i min mailbox. Eller ring mig, sänd mig sms eller en tanke!
2401 North Oregon Steet #272 (himla viktigt att få med det numret!)
El Paso, Texas 79902
Hem: 001-915-747-0515
Cell: 001-915-202-2800
