fai

Kryssar fram mellan Tallahassee (FL), San Fransisco (CA), Miami (FL), Sacramento (CA), San Juan (MX) men du går snabbt förbi. Du stannar upp framför B11. El Paso (TX). Här är din framtid. Vad tänkte du på?

Är inne på 18:e restimmen. Mamma och jag lämnade Getterön strax efter fyra i morse, 9 timmar från Köpenhamn till Atlanta där jag nu är tröttare och mer förvirrad än någonsin efter alla tidsomställningar och snarkande medresenärer. Sätter mig ned (som om jag inte gjort något annat hela dagen) framför gate B11 och fortsätter läsa min (dåliga) bok, men mina händer skakar. Tvingades nyss möta mina rädslor, då jag åkte lååånga, branta rulltrappor med mycket bagage. Med ena handen hade jag ett stenhårt grepp i ledstången och i den andra höll jag krampaktigt mina visumpapper. Fortsätter med min bok, men kan inte riktigt koncentrera mig. Slår igen boken och tittar omkring mig. Vart är dom? Vart är alla cowboyhattar? Fördomsfull, men efter en stund dyker faktiskt lokalbefolkningen upp, med hatt (dock inga boots). Planet är försenat. Har ingen aning om vad som väntar när jag landar. Ingen återvändo, nu är jag påväg hem!

Hemma igen i drömmarnas land! Strax över ett dygn i restid, men är trots det framme på kvällen samma datum jag åkte hemifrån . En rulltrappa sedan är jag nere i ankomsthallen. Shit! Hjärtat bankar snarare än bultar (vet inte om det är för rulltrappan eller vad jag ska göra när jag fått tag i mina väskor). Pjuu, kan andas ut! Två glada studenter håller upp en tjusig, hemmagjord skylt med mitt namn i gult och grönt tusch. Tacksammare har jag aldrig varit! De kramar om mig och frågar om resan. "It was?" försöker jag men hinner inte svara förrän de pratar på om hur kul det är att jag kommit till deras hemstad, att de hade haft en gissningstävling om vart jag kom ifrån (de hade enats om Frankrike), undrade hur min spanska var, mitt efternamn var krångligt men de skulle öva, hade jag med mig solkräm, jo det skulle jag behöva så blek som jag var, mådde jag bra, vad skulle jag läsa, hur länge skulle jag vara här, Alex hade pluggat i England och Louis skulle byta skola efter jul och? Helt plötsligt satt vi i bilen, med väskorna i bakluckan och en flaska vatten som Louis betalade som välkomstgåva.

El Paso, mina drömmars stad. Jag förstår vad Per Anders Fogelström kände för Stockholm. När vi åker genom Downtown och blickar ut över tusentals gatljus och andra neonskyltar känner jag att El Paso kommer att ge mig alla möjligheter i världen till ett fantastiskt liv!

Vaknar upp strax efter 5 am, lite desorienterad. Kan inte somna om. Klockan är ändå runt 13 hemma i Sverige och 7 am hemma i New York state. Packar upp. Mitt rum är litet, men mer än tillräckligt. Har en egen garderob, en monsterstor säng, skrivbord, byrå och utsikt mot ett kargt berg med kaktusar (exotic, I knooow!!). Utanför har vi dusch och toalett. Varsitt handfat, två skåp och lådor var och en gigantisk spegel. I köket finns ett stort kylskåp med frys, spis och ugn, massa förvaring och varsin diskho. Vardagsrummet är lika stort som min lägenhet på Haga med soffa, fåtölj (american size, UTEP's fotbollslag lär få plats i den), soffbord, matbord och litet soffbord. Här ska jag och min roommate Minako bo!

 

Tar en promenad i området. 40 grader varmt. Campus är grönt, fullt av växter och inringat med spetsigt galler. Vi har en beachvolleyplan och gemensamma studieområden och ett rum att bara hänga i (piano, pooltable, datorer, TV och annat). Alla har inte flyttat in än, men nästa vecka är Miner Village fullt och 400 studenter kommer att bo här. Utanför grindarna finns massor av restauranger, caféer (Starbucks) och annat. En bit bort ligger Cincinnati, bargatan. El Paso har inget riktigt centrum, de flesta affärerna ligger runt den vidsträckta Mesa Street och på olika shopping Malls. Alex möter oss strax efter klockan 13 och tar oss med till K-Mart där vi handlar en micro och dammsugare och annat vi behöver. Vi åker upp i bergen för att hälsa på en av hennes kompisar och parkerar utanför en lyxvilla. Dörren öppnas av en liten mörkhårig kvinna som lagar mat. Huset är stort och taget ur en katalog eller inredningstidning, något smaklöst, men flärdfullt hemtrevligt. Kvinnan välkomnar oss till Texas och berättar att här kommer vi bli behandlade väl och med respekt. Alex kompis kommer och säger "Schello, welcoome! My schname izz Sheeezoouss!" Han öppnar gentlemannamässigt dörren och vi hoppar in i hans nya Jeep och åker på en sightseeing. När vi kommer tillbaka till vår lägenhet bär han in de tunga grejerna åt oss, ger oss en spansk hejdåkyss i luften jämte kinden och säger vi ses! Nu förstår jag vad Jesus mamma menade. I helgen väntar Mexikansk mat, besök på Cincinnati och jetsetliv á la El Paso.

På kvällen går Minako och jag ut och äter på en restaurang i närheten, vi får en stor portion, bra service, kommer billigt undan och bär stolta med oss våra doggybags hem. Minako är världens raraste (och minsta, jag skojar inte, jag är säkert 5 gånger större än henne) och påminner om våra thaiar (inte jättebra på engelska, men vi är här för att lära!). Hon stötte på en Mexikan utanför tvättrummet och idag ska han ge oss vår första privata lektion i spanska.

Blev blixtförälskad i en bok och var tvungen att köpa den! The Peanut Butter Diet, det händer ju bara i USA. Tänkte först att det var ett skämt. Men helt seriöst refererar boken till dietister och forskare som menar att om du äter jordnötssmör i varje mål mat kommer du att gå ner i vikt. Kommer inte prova!