Mellanlandar
Du känner ingen smärta. Du är som en förklädd robot, lever ditt liv efter rutin. Trots ett välklätt yttre och uppsatt hår är din insida tom. Du kan vare sig tänka eller känna. Först senare kommer tankeverksamheten i funktion och sinnena i bruk. Värken i benen gör sig påmind, smärtan i magen, yrseln och svetten plågar dig. Din torra mun söker sig mot den återanvända Pepsi-flaskan, men du får inte ned en enda droppe vatten. Du saknar något. Något som alltid räddar dig i svåra stunder. Ödet. Ödet skickar alltid ett lugnande tecken. Men ödet är upptaget och ingen chipmonk kommer till din undsättning. Now you´re on your own.
Efter en stund (och ett antal besök på toaletten för den plötsliga kräksjukan) mår jag bättre. Sätter mig i incheckningskön och försöker slappna av. Ögonen fylls av tårvätska som jag snabbt blinkar bort och tänker att jag borde kunna hitta ett trevligare ställe att vara känslosam på än Newarks flygplats. Tänker på filmen "Love Actually" och scenerna om förening och välkomnanden hem. Men för mig är det ett avslut. Missförstå mig inte, ser verkligen fram emot att träffa familj, vänner och vara på Svensk mark om ganska precis 12 timmar. Som vanligt är jag nog bara rädd att det kommer att kännas som jag pratar om en bok jag läst när jag berättar om mina upplevelser från USA. Saknar redan massor av folk, medan det bara ska bli skönt att slippa andra (no offens). Har valt vänner strategiskt och har nu många nya resor planerade (hur ska jag hinna skaffa mig ett riktigt jobb?). Men alla avslut är en början på något nytt och om en vecka ger jag mig av igen för nästa äventyr.
Frustration! 5.43 pm och du står still. Perfekt placerad så att du kan se IKEA's blåa och gula logga. 5.56 pm och du rullar. Sakta. 6.07 pm och du lyfter. Äntligen. En timme försenat. Du kan flyga, du är inte rädd! Men vad händer när du landar?
Hemkommen, full av minnen, upplevelser och artificiella tillsatser. Välkomnas på Arlanda av mamma, pappa och doften av nybakta kanelbullar. Tröttheten försvinner och på väg till bilen känns det som jag nyligen genomgått en höftledsoperation. New York City sög musten ur mig. Hade nämligen svårigheter att få tag i boende, då en latinoparad ägde rum och alla deltagare hade bokat alla hostel. Efter krångel, många växlade dollarsedlar, 4 timmars släpande på bagage och över 30 uppringda quarters (mynten) till hotell som var bokade fick jag tag på ett. Hade ingen lust att spendera natten på Grand Central och har som bekant redan slumrat till i Central Park, så den veckolönen jag betalade för ett lyxhotell var värt jobbet.
Som sagt, snart flyger jag igen för om en vecka lyfter planet och jag far till Cowboyland. Har redan planerat resor, besök och julfirande och inte riktigt tänkt på att jag faktiskt ska plugga (tack snälla föräldrar för all hjälp med fixande!). Har verkligen ingen tidsuppfattning, var ju bara borta i två månader (som lika gärna kunde varit två veckor eller två år). Men kommer vara iväg dubbelt så länge nu och hoppas verkligen på att jag ska hinna ta vara på tiden och förvalta den väl!
Nästa år förtjanar jag en semester! 
