My way- Egokick!
Du har lämnat Broadway, Fifth Avenue och säkerheten bakom dig. Dina vänner är långt härifrån. Din mobil är visserligen laddad, men tom på pengar. Du har klarat dig förut och du kommer att göra det igen. Förhoppningsvis. Du har lärt dig att förlita dig på din känsla och sunda förnuft. Livet utanför summer camps är en osäker värld för en en chipmonk, speciellt i den här stan. Men hur ska det gå för dig? Blunda. Fokusera. Det finns bara one way to go. 
Det finns bara one way; my way! Jag funkar inte på tomgång och behöver nödvändigtvis inte ett mål, men jag gillar att vara på väg. Flera timmars planlöst promenerade på New Yorks oändliga gator gav mig tid att fundera. Och visst gick jag vilse ibland (och tänk nu för guds skull inte "ge flickebarnet en karta" för dem kan jag ändå inte tyda), men på något sätt hittade jag tillbaka eller kom av en slump på rätt väg igen. Känslan av att stå i en korsning, hårt trafikerad av bilar, trucks, cyklister, människor från världens alla hörn gjorde mig lycklig, trots att den röda gubben visade sig ovanligt länge. Världen är full av möjligheter och olika vägar att gå. Lite av den amerikanska attityden verkade just i den stunden ha fastnat och egotänkandet stod i topp när jag stolt tänkte att liksom skyskraporna här, finns det ingen gräns för hur långt jag kan nå. Den enda som kan påverka min framgång i livet är jag. Och än så länge är jag bara barnet och har redan hunnit med Barcelona, Nawanghin, Ragunda, Upstate New York, för att inte tala om allt som händer i Sverige. Framtiden kan ta mig var som helst i världen, för jag vet att jag kommer att göra det bästa av det och gå in helhjärtat för vad som än väntar. El Paso, here I come!
Jag tror inte att jag kan förklara i ord vad sommarens jobb har gett mig. Givetvis har jag än en gång formats, mognat och fått nya erfarenheter och kunskaper från de utmaningar jag utsatts för. Jag har fått en ny syn på andra, världen och som vanligt mig själv. Men kom igen, det där är gammalt! Dagen innan barnen kom till lägret hade vi ett litet Icecream party, med BBQ, slideshow från den gångna veckan och tal från högsta chefen...
"Vad är det dyrbaraste ni skulle låna ut"? Chefen tittar strängt på oss. "Min mobil" säger någon "Min bil" säger en annan och tillägger tyst att den är redo för skroten. "Föräldrarna till de barn ni kommer att ta hand om i sommar lånar ut sina barn till er. Vissa en vecka, andra hela sommaren." Tystnad. "De lämnar sina barn i era händer, barn är dyrbara". Chill, chill maan! 1 sekund, 2 sekunder, 3 sekunder, nu borde ångestattacken komma.
Erkänner att jag aldrig har jobbat så hårt för så lite pengar och fått så mycket ut av det. Jag går (nästan) alltid in till 100 procent för det jag gör och sådant jag åtar mig att göra. Men att verkligen jobba skiten ur mig, sova mindre än någonsin och alltid satt någon (några) annan framför mig själv. Under sådana omständigheter är två månader förbannat lång tid. I efterhand kan jag med säkerhet säga att det dyrbaraste jag skulle kunna och faktiskt har lånat ut är min tid, min tröst, min kärlek, min respekt, mitt tålamod, mina städkunskaper, mitt leende, mina sidehugs, mitt förtroende, min ängslan, min omvårdnad, ja listan kan göras lång. Jag har tveklöst givit alla mina barn/campers (och andras campers) hela mig. Missförstå mig inte, jag är inte ute efter creds, smicker eller att förstora mitt självförtroende, men att inte få någon direkt uppskattning är hårt under dessa arbetsförhållandena. Under möten kunde min cabinleader säga vad vi som team gjorde dåligt, men aldrig vad vi gjorde bra. Hon sträckte sig till att, min tredje dag på Camp Anne säga "Erika, I have no problems with you". Värmande! Sista dagen sa dock en av mina nya co-counselors något som jag uppskattade otroligt mycket, ett slags bevis på att sommarens slit var värt något. När jag sedan sitter i Bryant Park för att plocka upp mina medhavda bananer hittar jag en kort (tillsammans med Reeses jordnötsgodisar) från min cabinleader i min väska. Där hade hon skrivit allt jag behövde höra för att känna mig nöjd.
Det bästa med sommaren är att jag har gett mina campers en bra semester, avlastat deras familjer i två veckor eller sett till att campersen slipper sina grouphomes och lärt Julian knyta sina skor. (Till Julians pappa: Thank you from the bottom of my heart tillbaka, it was a rent nöje!)
