fai

Är det inte så att opposites attracts? För denna svenska flicka uppväxt i enbärsskogen på riktig mjölk och farmors sommarsoppa kan inte sluta förundras över vännerna på den här sidan av världen, trots att de bar sombreros redan som spädbarn och sedan unga år är flaskfödda med Margaritas och annan dryck innehållande tequila samt gödda med tacos och chili. Med risk för att låta överdrivet självcentrerad eller bara amerikansk måste jag ändå säga att jag vill verkligen inte missa en sekund av mitt liv. Speciellt inte när alla dessa underbara personligheterna delar det med mig. Jag har hittat hem (ännu ett). Det är märkligt hur jag kan finna trygghet och ro på så många olika platser i världen, finna vänner i så olika människor, från olika kulturer och dela hemligheter på så många olika språk. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan, det är inte inkongruens, inte dissonans, bara en liten känsla av otrohet mot Sverige. En termin är alldeles för kort för att hinna uppleva allt en stad och omgivningar har att erbjuda. Ia's uppmuntrande spark i baken, modlöshet och the easy way i kombination med trivsel, fånga dagen och en enorm challenge har gjort att jag har gett vika för vännernas protester om att lämna landet och hot om namninsamlingar. Tidigare hade jag funderat på att stanna kvar, men antog att det skulle bli för omständigt, men Ia var en mycket god vän och pushade mig att i alla fall söka. Jag undersökte möjligheterna att förlänga min vistelse och utbyte med UTEP och min koordinator Robin var oerhört positiv, jätteglad och ville absolut behålla mig en extra termin. Listberoende som jag är gjorde jag en utförlig lista på för- och nackdelar med att vara kvar i El Paso, såklart blev listan på nackdelar ganska kort. Efter att ha rådfrågat mina föräldrar (och faktiskt lyssnat till deras goda råd) skickade jag in min ansökan. I tisdags kväll, innan föreläsningen fick jag besked av Robin, som skrev att hon var galet exalterad över att jag ska vara kvar. Jag och Minako firade som riktiga tjejer genom att dansa runt, skrika och prata snabbt och oförståeligt. Mötte upp Georg efter classen och vi firade med ett besök på vårt stamhak El Taco Tote. Jag stannar i cowboyland ytterligare en termin och ser fram emot de utmaningar som väntar med att skriva C-uppsatsen och graduate härifrån. Jag är skräckslagen för att göra den ensam men litar totalt på mig och mina professorer både här och hemma. Jag är duktig! Men här kommer jag inte bara bo och plugga, här kommer jag att leva!

Det börjar bli tråkigt att skriva att veckan har karaktäriserats av hårda studier, men det är sanningen. De två sista tentorna för ett par veckor är nu avklarade. I onsdags firades Halloween flitigt, men istället för att delta i Trick or Treat i nya Horror Miner Village satt jag hemma vid mitt skrivbord och mumsade på Crispy Oats och pluggade HR Training and Development. När jag som bäst läser om evaluation frameworks och andra intressanta teorier rasar inbjudningar till olika fester in och skjutsar till clubben Vanilla är redan arrangerade, men med en blick på min tegelsten till bok tackar jag vänligt men bestämt nej. Partypuper får jag till svar, men här gäller inte ordspråket "det finns omtentor, men inga omfester", då inga make-ups tillåts utan giltiga skäl, såsom svår sjukdom eller bilolycka. Minako och Georg tvingade med mig till vårt Coffee House för en välförtjänad rast där jag satsade på en kombination av energi från koffein och socker i form av en texan size Coffee Cake Muffin. Under dagen var en majoritet av studenter utklädda i ömsom tjusiga ömsom läskiga kostymer, endel hyrda från skolans egna kostymuthyrnings service i the Union. Barnen blev guidade i ett utsmyckat Miner Village och pumpautsällningen i Summit Hall var absolut sevärd. Bilden visar Downtown och Mexico, vyn från Fake Scenic Drive.

Trots löften om att ta det lugnt hela helgen spatserar jag och svenske Robin ner till TecaThursday i väntan på de andra. Ryktet om att jag stannar kvar hade spridit sig som bränderna i San Diego och Malibu och flera bekanta kramar om mig och visar sin glädje att få ha kvar mig, vilket kändes väldigt bra! Träffar Hector och Jesus som istället för en sväng till Black Market, då det är någon galen manifestation utanför, tar med mig till Erin's Karaokebar där jag valde sånger som Hector och Jesus sjöng. Vid bordet sedan härmade Jesus en skön sjungande Fred Astaire, när han höll min hand och försökte charma mig med vackra toner. Nästa termin ska dom börja spela med sitt band som nu ligger på is och det ska bli kul att se och naturligtvis höra. Emmanuel följde med och visade stolt bilder på Emmanuel Junior. Ni vet hur en del nyfödda bebisar är förskräckligt fula, men Junior var bedårande och så snart vi har möjlighet ska vi komma och hälsa på dem. Aldo skjutsade hem mig relativt tidigt och i gengäld för gårdagens kafferast hämtade jag Georg som hade en deadline och lämnade in ett paper 11.58 pm och gick de sista 40 minutrena innan stängning till Black Market.

Fredagsmorgonen hämtade Hector mig och vi hittade en parkering ganska nära El Paso Museum of History. Vi kände oss både kulturella och övergivna då vi ensamma gick runt utställningarna och Hector fyllde rollen som guide. Vi hämtade Minako och åt på Bonny's, en 50-tals inspirerad vägkrog där 4 dollars burriton var minst 60 cm lång. Vi åkte vidare till Gelato Unique där vi bjöds på dagsfärsk hemmagjord italiensk glass. På Granddaddy's, affären jämte översatte Minako de japanska tecknen på en T-shirt och vi skrattade glatt när hon försynt säger Fox Kid Love...Motherfucker. Vidare till Goodwill och klädde upp oss i de fulaste kläderna vi hittade och fyndade secondhand. Överlycklig över mitt hetaste fynd någonsin, en grå läderslips, som jag inte har någon som helst aning om när jag ska använda. Hector skjutsar oss till Sunland Park Mall innan han åker vidare till jobbet. Vi träffar Georg och shoppar loss. På kvällen drar vi spontant ihop en internationell förfest i Georgs crib och har ruskigt kul! Lördag lunch sällskapar vi till killarnas bil och åker för en lunch och skrattar åt gårdagens händelser, då en av killarna mystiskt tappade bort sina skor. Dagen är relativt händelselös och på kvällen samlas fyra av oss för lite barhopping där vi besöker ett par av Cincinnatis barer.

Efter flera år med en fot i den akademiska världen (student till och från som ni vet, mest från dock...) borde jag veta bättre än att dra generella slutsatser utan att kritiskt granska källorna. Speciellt här där folk enbart dömer mig efter mitt ursprung och hår. Men när Minako bjuder med mig på ett japanskt party känner jag direkt lukten av sushi, soya och ris, hör kampaj, itatakimas och sayonara och min hjärna processar mina shopstick skills. Men partyt blev inställt och Minako och jag anordnade en härlig Sugar and Movie Night med glass i smakerna Strawberry Cheesecake, Banana Split och Moose Tracks!

Tänkte att alla vänliga själar och tappra försök att vara vän med den svenska flickan borde bli belönade, därav veckans nyhet som förhoppningsvis är här för att stanna...Veckans bästis!
Veckans bästis: Franske Eduard sedan vi träffades förra fredagen har övergett sina landsmän i förmån för att sitta jämte mig i klassrummet. Han är bekant med Mike, som sa att Eduard visste mitt namn redan efter andra veckan här och trots att vi tar en kurs tillsammans aldrig har visat tecken på igenkännande. Men efter Halloweenfesten på Precopeo är vi bundisar och jag gör mitt bästa för att förstå hans franskinspirerade engelska.
Bubblare: Det finns otaliga aspiranter, men starka kandidater är Wicho, Fluff-Jose (en ny Jose) och Aldo. Själskrivna bästisar är Mike, Georg och Minako som är mina bundsförvanter här.