fai

Texas är konservativt. Främlingsfientligt. Inskränkt. Men El Paso är inte som resten av Texas! Med sina strax över 700 000 invånare (1 miljon om man även räknar den illegala befolkningen) och ännu några fler i Ciudad Juarez, är stan ganska stor. Hit kommer då och då folk från övriga delar av USA för att skrika, dansa, göra bort sig, glömma bort för en stund att dom vanligtvis är respektabla medborgare, sjunga, vara allmänt pinsamma och klä sig i färgglada orangea kläder. Med detta, mina damer och herrar, vill jag välkomna er till the land of Football! GO MINERS GOOO!

3 sekunder. Krasch. Stoppa tiden. Rada upp. 7,5 sekunder. Backa. Tiden tickar. Omstrukturering. Fattar ingenting, utan jublar när alla andra gör det, säger "defence" när alla andra säger "defence", buar när alla andra buar, undrar varför en kort, fet man skriker "you're too short" när motståndaren tar bollen och skrattar när mannen med halvflint muttrar medan han stint stirrar in i kikaren och tycker synd om den orangeklädda bebisen på raden framför. Vill inte påstå att mitt livs första football game var fyra timmars tortyr, men erkänner villigt att det kunde varit roligare! Fast med över 43 000 åskådare på Sun Bowl Stadium var det ganska stämningsfullt! Men ska på en riktig tailgate innan nästa match (även om katolikgruppens gratis BBQ var riktigt trevlig) och läsa på om reglerna (hoppas också på att ett underverk ska ske så att jag kan uppskatta det här nästa gång!) Dock var invigningen ganska pampig (eller, snarare bara amerikansk), med blåsorkestrar som formade mönster, cheerleaders som gjorde volter och V-formade testosterongrabbar i trikåer. Några gick efter ynka 40 minuter, men min österrikiske granne Georg och jag stod tappert ut hela matchen (tack vare de uppblåsbara klappningshjälparna som fungerade utmärkt för tidsfördriv och fäktning á la Stjärnornas Krig) och skrattade åt hur patriotismen finns överallt, på macro- såsom micronivå, vare sig det gäller landet, staten eller skolans football team. I skolan klar sig många i UTEP-kläder som går att köpa i vår bookstore, på Walmart, mindre affärer, alltså överallt!

Trots att Texas kallas The Lone Star State känner jag mig allt annat än ensam och har många lysande stjärnor runt omkring mig. Jag vill inte låta skrytsam, men jag har redan funnit vänner väl värda att behålla och vårda. Först att nämna är Minako som är så himla rar, rolig och cool som bara japaner kan vara. Alex som tagit hand om oss och en av bara några tjejer vi känner, då många kvinnliga urinvånare inte verkar vara ett dugg intresserade av bekantskap med utlänningar. Jose, min granne som är oerhört begåvad på art, Jesus min rikemansvän som är den största gentlemannen jag någonsin har träffat, Hector som har förärats med en underbar röst och är sångare i hans och Jesus band, Jose från Chihuahua som är trummis i ett framgångsrikt mexikanskt band. Inte för inte att jag känner mig något talanglös när dom frågar om jag kan spela något instrument och jag svarar att jag kan ställa upp om bandet behöver någon som spelar triangel eller luftgitarr. Minako instämmer och vill gärna gå på audition som tamburinspelare. Anyway, alla kan inte vara bäst på musik och jag är bra på andra saker! All heder till alla andra briljanter som förgyller min tillvaro här (men speciellt till alla er därhemma och ute i världen).

Borde vid det här laget veta bättre än att generalisera. Ryktet om att lokalbefolkningen slänger ut löften om planer till höger och vänster, men inte följer upp dem gäller inte alla. Efter en halv dags rundtur i stans alla orientaffärer med hela familjen till Minakos sydasiatiska fadder hade vi egentligen behövt vila. Men Jesus hämtade Minako och mig utanför Miner Village på söndagen och tog på begäran med oss till Franklin Mountain där vi den här gången bevittnade El Paso's/Juarez förvandling från en disig, vidsträckt stad i färger som matchar öknen och det karga och något ruffa landskapet, till en stad av ljus. Utsikten, brisen och känslan påminde om Emilias och mitt ställe på Gubbanäsan, Parc Guell och Nathalies och min sväng av Belief i Nawanghin. Vi mötte upp Hector för en fika på Starbucks och killarna gick helhjärtat in för att utveckla och vara en del av vår "Do's and see's"-lista (som till en början egentligen bara bestod av att skaffa vänner med bil, som de i högsta grad är en del av). De verkar ärligt talat känna stort ansvar över att vi ska trivas, ha det bra och få ut så mycket som möjligt av El Paso medan vi är här. Dessutom får dom se sin hemstad genom nya entusiastiska ögon och kan utnyttja oss för europabesök. Win win situation! Missförstå mig inte, jag umgås med dem jag gör här för att jag verkligen tycker att dom är underbara! Efter ett långt samtal om Thanksgiving och en djup diskussion om barbershops kommer vi på något sätt in på asiaters förkärlek till karaoke. 10 minuter senare sitter vi på varsin obekväm plaststol under bar himmel med vinden fläktande i håret och blinkande discolampor lika tindrande som Minakos ögon. I'm going back to the start, guys! Både tonerna från Coldplay och basrösten från Barbie Girl uteblev, då jag lämnade min karaokekarriär i samma stund som jag lämnade Thailand och lät istället the professionals framföra skönsången.

Efter fredagens Minerpalooza, som innebar en massa hurrande för UTEP Miners, våra football's hjältar och någon hjälte till rymdman som tagit med sig UTEP-flaggan i rymden. Hela stan var där och med matos, hoppborgar och liveband gav tillställningen en skön festivalkänsla. När Minako och jag lyckats få i oss det mesta av våra Nachos (innan vi blev äcklade av paret mitt emot som tryckte ner flottiga, feta fingrar i geggan bestående av köttfärs och bönor för att nöjda slicka bort den sista ostsåsen från de kladdiga fingrarna) Undrar om det är med rädsla för den höga risken för bakteriespridning man hälsar med kindpussar här i cowboyland?) promenerar vi de dryga 5 minuterna hem till Capitan Hall #303 för att desinficera fingrar och tänder från ostsås innan Alex med vänner kommer och hämtar oss. Kvällen blev mycket lyckad och kostnadsfri, då clubbarna var gratis och vännerna bjöd på allt. Gracias! Hade himla trevligt på en av clubbarna med (bra) Barca-känsla, tills jag hör "ahaa, svenska flicka" (på svenska av en mexican) och spenderade stora delar av resterande tid att tala tillrätta och omvandla det inte allt för smickrande ryktet om svenskar som dessvärre verkar vara hårt befäst. Gav med rätta igen med vår bild av mexicanerna som sombrerobärande, gitarrspelande gringos med åsnor parkerade utanför nacho-odlingen. Jag tror vi hade skapat ömsesidig förståelse när vi skiljdes åt. "Erika, this is (någon lättklädd platinablondin) and Erika is from Sweden" Hector presenterar oss och no offens men jag undrar varför. "Oh, reaaally? That's so awsome, totally coooooool!" kvittrar tjejen. Jaha, nu förstår jag, hon är från Sverige kanske?! Men innan jag hinner fråga säger hon "I'm from L.A but my boyfriend is from Holland, cool huh?!" "No, reaaally, that's totally awsome!" ler jag och är ganska nöjd med min överspelade imitation. Medan jag säger att det var trevligt att träffas kan jag inte låta bli att tänka, att det trots allt inte är helt fel att generalisera ibland.

Känner mig inte lika obekväm längre när dörrar hålls upp, notor betalas eller killarna kryssar fram och tillbaka för att gå ytterst på trottoaren för att skydda oss mot bilar, hälsningar och kindpussar är avdramatiserade (efter ett antal tafatta försök då det inte är som i Spanien och händerna hålls olika beroende på vem man hälsar på). Kommer med säkerhet vänja mig vid att bli positivt särbehandlad och få en chock när jag kommer tillbaka till den bittra verkligheten och bildörren inte öppnas av sig själv. Har idétorka på hur jag ska återgälda alla som ställer upp för oss, men är tacksam över att Jose (grannen) lätt låter sin vänskap och bilskjutsande köpas med en Oreo varje gång han hjälper oss. Jag och den svenska killen funderar på en svensk midsommar, men tror vi ska passa på att få in alla våra heliga traditioner samtidigt.

Skolan har satt igång och skrämde mig rejält i början. Är som bekant avvand med läxläsning och ovan vid att föra reflekterande diskussioner om amerikansk arbetslag. Blev något skärrad när lärarna sa att inlämningar med errors (dålig engelska typ) inte ens godkänns, men efter ha hört vissa studenters från landet i söder har nervositeten släppt, kan dom så kan jag! Är nöjd med mina kurser och kommer att lära mig massor genom hårda studier och de fyra (varav två begagnade) böckerna jag betalade strax över 500 $ för. I åtminstone två av kurserna kommer final exams ersättas av praktiska gruppövningar, en simulation där vi ska anställa någon och en uppsats om ett lämpligt tränings och utvecklingsprogram för personalens framtida lärande. Skolan är himla trevlig och lärarna vill att vi ska få verklighetsanknytning, dessutom är de otroligt roliga och äger självdistans. Gällande mina medstudenter är så gott som alla seniors i antingen HRM eller Merketing, de flesta är lite äldre, flera har betydande yrkeserfarenhet och många har passerat 24-års gränsen. Trots att det bara har gått en vecka i skolan känner jag mig omåttligt populär eftersom passerande för jämnan säger "Hi Erika" eller "What's up", varav flertalet jag inte har någon aning om vilka de är, vart eller när jag har träffat dem. Säkert lättare för folk här att känna igen EN ljushårig, än för mig att komma ihåg alla mörkhårigas ansikten och namn... Har en bekant i en av mina klasser, vilket är himla kul, då många andra bara hänger med sina gamla kompisar, vilket jag har full förståelse för. Det mesta funkar otroligt bra med min roommate, men utan thaiengelskan hade det varit betydligt klurigare, då jag många gånger får hjälpa andra att förstå henne. Vi tänker lika och delar många åsikter, men har olika vanor och gör såklart många saker på olika sätt. I och med att hon är relativt tyst i större sällskap och blygt säger att hon inte kan engelska känns det ständigt som jag är världens pratkvarn, vilket amerikanerna gladeligen påminner både mig och andra om. Tycker själv att det är hög grad av humor med tanke på hur svårt det är att få tyst på dom när dom väl börjat prata.

Vi har ju ingen direkt nollning, men det har varit aktiviteter, gratis event och annat på Campus och i Miner Village hela veckan. I onsdags anordnade skolans Baptistförening en gratislunch (gratis var inte särskilt gott) och nu gör jag mitt bästa för att undvika dem, då de genast satte klorna i oss och ville ha med oss i deras filmkväll "girly night", sorry damer, men tror inte vi är intresserade av samma sorts filmer och jag är inget vidare på bibelstudier. På fredag är det välkomst BBQ för oss utbytesstudenter, som vi säkert kommer att tillbringa med att undvika en påstridig mexican som mejlar oss varje dag, trots att stackaren aldrig får något svar. Måndag och Labor Day (ledighet) idag, som vi ska fira med studier och en sväng till Cielo Vista Mall.